Med sina böcker vill Carin Gerhardsen väcka frågor om ensamhet, förtryck och utsatthet. Inom genren Nordic Noir finns det plats för mycket funderingar kring svärta och personers inre. Och det säljer. Hon är liksom flera av sina kollegor utgiven långt utanför Europas gränser. Kineser, japaner, indier och ryssar följer med på Stockholms bakgator för att leta lik och mördare. Västerländsk kultur lockar. Vi svenskar tycks sprida en svårflirtad kyla och ett kallhamrat mörker omkring oss, med våra smarta men emotionellt begränsade snutar som jobbar hårt men inte har någon riktig tur på det privata planet.
Unghästträning kan låta som en hel vetenskap. Det är det också….
Häng med till travtränaren Per Erik ”Bullen” Pettersson.
Den stora svenska exportvaran inom skönlitteraturen i dag heter Nordic Noir. En trend som startade med Sjöwall/Wahlöös deckare på 1960-talet, fick luft under vingarna med Henning Mankell, för att sedan explodera i och med Stieg Larsson. Nu har ett antal nya författare fortsatt dess expansion på världsmarknaden. En av dessa är Carin Gerhardsen, aktuell med romanen Tjockare än vatten.
Mäns övergrepp på kvinnor. Så skulle man kunna sammanfatta tematiken hos Katarina Wennstam. Med Smuts (2007) lämnade hon reportagen för att koncentrera sig på det skönlitterära skrivandet och i höst är hon aktuell med romanen Skuggorna. Men hon har inte slutat att ha åsikter för det.
Katarina Wennstam fick sitt genombrott 2002 med reportageboken Flickan och skulden, där hon undersökte samhällets attityder till våldtäkt. Sedan dess tycker hon att debattklimatet förändrats till det bättre. Hon kan krasst och ganska stolt konstatera att hennes argsinthet gjort att hon fått påverka övergreppsdebatten i Sverige. Men när hennes senare böcker beskrivs som underhållningslitteratur värjer hon sig ilsket. Hon vill mer än bara underhålla. Hon vill påverka, förändra världen.
– Advokatjobbet är för mig ett jordnära jobb som i högsta grad har med verkligheten att göra. Jag känner att jag behöver ha det också, om jag ska kunna skriva mina romaner. Att bara vara författare skulle inte ge mig så mycket spännande att skriva om.
Det tar en stund att se innanför kostymen på Jens Lapidus, som för några år sedan korades till Sveriges bäst klädde man. Den kritvita skjortan, manschettknapparna som sticker fram. Håret lagom ostyrigt. De blankputsade skorna. Den lediga hållningen. Och den knallblå, stadiga blicken.
